Närliggande information och relaterade länkar

Klassificering av von Willebrands sjukdom

Ärftlig von Willebrands sjukdom (VWS) delas in in tre kategorier som avspeglar sjukdomsbilden. Typ 1 och typ 3 av VWS avser partiell respektive fullständig brist på VWF, medan typ 2 avser kvalitativ defekt på VWF. Därefter kan man dela in typ 2 i fyra olika undergrupper (typ 2A, 2B, 2M och 2N) med avseende på de fenotypiska kännetecknena.

VWS orsakas av en mutation i VWF locus

Detta får till följd att proteinet antingen syntetiseras i mindre mängd, får en defekt funktion eller saknas helt.

  • VWS typ 1 orsakas av sänkt koncentration av von Willebrandfaktorn
  • VWS typ 2 orsakas av fel på von Willebrandfaktorn
  • VWS typ 3 innebär totalt avsaknad av von Willebrandfaktorn och en kraftigt sänkt faktor VIII-halt
  • Subtyp 2A innebär en kvalitativ defekt med minskad bindning till trombocyter, samt endast de lågmolekylära multimererna.
  • Subtyp 2B innebär en annan typ av defekt som orsakar ökad affinitet för trombocyter och GPIb, vilket leder till ökad nedbrytning av VWF. 
  • Subtyp 2M innebär kvalitativ defekt med minskad bindning till trombocyter. Laboratiorietester uppvisar samma resultat som för typ 2A, men skiljer sig i det avseendet att typ 2M innhåller även de höga multimererna.
  • Subtyp 2N innebär en defekt som karaktäriseras av normala nivåer av VWF-antigen och akvitivitet men med en kraftigt minskad affinitet för faktor VIII. Därför uppvisar dessa patienter mycket låga nivåer av FVIII i blodplasma. 

 

VWS typ 1 

Typ 1 är den vanligast förekommande formen av VWS. Den nedärvs i autosomal dominant form och karaktäriseras av att patienter ofta uppvisar milda eller moderata blödningssymtom, normal eller varierande förlängd blödningstid. Dessa patienter har också ofta låga nivåer av VWF:Ag och FVIII, men uppvisar normal multimerisk struktur.

För att ställa en definitiv diagnos krävs analys av ärftlighet, tidigare blödningshistorik samt låga nivåer av VWF. På grund av olika orsaker kan dessa kriterier vara svåra att uppfylla. Dessa personer riskerar icke desto mindre blödningar, och kan därför i särskilda situationer behöva behandling för att öka deras låga VWF nivåer. 

 

VWS typ 2

Typ 2A är den vanligaste subtypen bland VWS typ 2. Patienter med VWS typ 2A har normala till låga VWF antigen nivåer, med endast lågmolekylära multimerer. Den nedärvs huvudsakligen i autosomal dominant form.

Typ 2B uppvisar en ökad agglutinationsförmåga vid tillsats av ristocetin samt frånvaro av de högmolekylära multimererna. Denna form karaktäriseras av mild trombocytopeni, med ökad medelvolym för trombocyter, förlängd blödningstid, låga till normala nivåer av FVIII, låga till normala VWF antigen nivåer, men förhöjt RIPA-värde (ristocetin induced platelet agglutination).

VWS typ 2M innefattar varianter där bindningen till trombocyter är bristfällig, men den multimeriska strukturen är normal.

VWS typ 2N karaktäriseras av normala nivåer av VWF antigen, normala multimerer, men låga plasmanivåer av faktor VIII. Denna form liknar därför hemofili, men nedärvningen är inte X-kromosombunden utan autosomal recessiv.   

 

VWS typ 3

Typ 3 (allvarlig) VWS orsakas av bristfällig biosyntes av VWF och karaktäriseras av omätbara nivåer av VWF i blodplasma och i trombocyterna. Eftersom VWF även fungerar som ett bärarprotein till faktor VIII, och skyddar detta från att degraderas, leder denna variant av sjukdomen till låga plasmanivåer också av FVIII, på bara 1-5 % av det normala. Till följd av detta har patienter med VWS typ 3 en allvarlig blödningstendens, karaktäriserad av inte bara mukösa blödningar utan även av ledblödningar och hematom, som förekommer vid svår hemofili. Nedärvningen av typ 3 är autosomal recessiv, och prevalensen är ungefär 1-10 fall per 1 miljon invånare.

Senast uppdaterad: 2016-06-16