Behandling

Närliggande information och relaterade länkar

 

 

 

 

 

PCR-test är en molekylär metod med syfte att påvisa ett virus närvaro i blodet. Vid ett mer traditionsellt antikroppstest testar man för antikroppar som kroppen börjat producera för att bekämpa viruset.

En fördel med PCR-testet är att man inte behöver vänta på att antikroppar bildats i blodet, vilket kan ta upp till 20 dagar. PCR-testet är så känsligt att man kan spåra enstaka viruspartiklar.

 

SD-behandling är en väldokumenterad och validerad kemisk process som effektivt inaktiverar alla virus med lipidhölje, t ex HIV, hepatit B och hepatit C men även hittills okända virus med lipidhölje. Lipidhöljet löses upp via SD-behandlingen och viruset förlorar sin förmåga att binda till cellreceptorer.

Octapharma var det första företaget som började använda metoden i industriell skala för virusinaktivering redan 1986. 

Behandling

von Willebrands sjukdom är en livslång sjukdom som inte kan botas. Dock finns idag en rad olika alternativ för att effektivt behandla och förebygga blödningar. Vilket alternativ som är mest lämpligt avgörs huvudsakligen av sjukdomens svårighetsgrad.

 

Mild och vissa former av moderat von Willebrands sjukdom

Vid mildare former av von Willebrands sjukdom kan blödningssymtomen oftast behandlas med det syntetiskt framställda läkemedlet desmopressin. Effekten av desmopressin varierar från person till person och kan medföra en ökning av både VWF och koagulationsfaktor VIII.

Ett annat alternativ till behandling är att använda läkemedel som innehåller tranexamsyra. Denna substans som hindrar blodet från att lösa upp koagel (blodlevrar) tas i form av tabletter, mixtur eller som injektionslösning och anses bland annat effektivt mot blödningar i näsa, mun och livmoder. Läkemedel med tranexamsyra kan dessutom användas lokalt i exempelvis i näsan vid näsblödningar eller som munsköljning i samband med tandutdragningar. Ofta används desmopressin och tranexamsyra i kombination. Vid mindre blödningar kan tranexamsyra ensamt vara tillräckligt.

 

Svår och vissa former av moderat von Willebrands sjukdom

Svåra och moderata former av von Willebrands sjukdom behandlas bäst med så kallade faktorkoncentrat. Dessa utvinns ur blodplasma och innehåller både von Willebrandfaktorn och koagulationsfaktor VIII. Behandlingen innebär att man tillsätter de proteiner som saknas i blodet. Liksom andra proteiner i kroppen sker en naturlig nedbrytning av koagulationsfaktorerna och behandlingen måste därför upprepas.

Moderna von Willebrandsfaktorkoncentrat genomgår mycket noggranna kontroller under hela tillverkningsprocessen. Först hälsoundersöks blodgivarna för att säkerställa att de är lämpliga blodgivare. Därefter genomförs anitkroppstestning och dessutom en molekylär metod, PCR-test, för att spåra eventuellt innehåll av hepatit A, hepatit B, hepatit C, parvovirus eller HIV.

Sedan virusinaktiveras koncentratet som en tredje säkerhetsåtgärd. Faktorkoncentrat kan genomgå ett antal olika virusinaktiveringssteg. Det kan exempelvis vara en väletablerad kemisk metod (SD-behandling som står för solvent/detergent) som inaktiverar eventuella virus med lipidhölje. En annan typ av virusinaktiveringsmetod är värmebehandling som inaktiverar både virus med och utan lipidhölje. Dessa två metoder används idag inom industrin för att komplettera varandra.

Produkten genomgår till sist en slutlig kvalitetskontroll innan den når apoteken. Tack vare dessa kontroller och moderna tillverkningsprocess betraktas dagens faktorkoncentrat som säkra läkemedel ur virusskyddssynpunkt, vilket t ex den svenska socialstyrelsen och Världshemofiliorganisationen (WFH) konstaterat.

Tack vare den noggranna tillverkningsprocessen och de välbevarade fysiologiska egenskaperna hos moderna faktorkoncentrat går det i dag att minimera risken för att biverkningar skall inträffa. Definierade halveringstider och standardiserat innehåll för de två terapeutiska proteinerna, faktor VIII och von Willebrand-faktorn, minimerar risken för en eventuell överdosering. Att dessutom minimera innehållet av albumin är en annan metod för att minska innehållet av icke-terapeutiska proteiner som skulle kunna orsaka biverkningar.

 

Senast uppdaterad: 2016-06-16